Genius Loci, Genius Locals

Om platsers själ och om att gå från det generella till det speciella

Platsens själ

Foto: Irwan Droog

Är det inte väldigt många som jobbar med platsattraktivitet nu för tiden? Små kommuner, stora städer, destinationsbolag, marknadsföringsbyråer, regioner och hela länder. I kampen om medborgarna, i kampen om företagen och i kampen om resurserna försöker allsköns skrå förstå, förklara och finna ekvationerna för attraktivitet. ”Om vi bara hittar det där hemliga receptet på platsattraktivitet så kan också vår kommun blomstra”.

Jag tycks mig höra de orden uttalas runt omkring i krok och avkrok. Letandet kan i och för sig vara en mycket bra aktivitet, för så länge vi letar är vi aktiva och observanta, nyfikna och öppna för både frågor och svar. Men jag tror tyvärr inte att det finns en enkel gör-det-själv-beskrivning på att öka platsers attraktivitet och därmed få dem att plötsligt blomstra, och utradera diverse underliggande problem.

Jakten på den perfekta modellen

Jag får ofta frågan om hur vi har ”lyckats” med vår plats och om vi har en modell vi använt, eller en metod som jag kan skicka över. På ett sätt känns det nästan som med annan attraktivitets-jakt. ”10-tips till bästa sommar-kroppen”  Dieter, träningsupplägg, make-up, detox snabbkurer osv. Attraktivitet som en ständigt pågående och ouppnåelig jakt.

I själva verket tror jag det är med platsattraktivitet som med annan attraktivitet. Det finns många skönhetsideal och normer för hur ytan bör se ut, men det är till syvende och sist den sköna personligheten, och inte minst de udda särdragen man blir förälskad i.

Så komplext och så enkelt som kärlek kan vara, är nog också attraktivitet i förhållande till platser. Odla säregenheten, sluta kopiera generella lösningar.

Ö-gruppen Træna

En liten ö-grupp långt ut i havet i Nordnorge med väldigt särpräglade berg. Foto: Hans Petter Sørensen

Platsspecifika lösningar som inte kan kopieras

Jag tror nämligen att i vårt kollektiva letande efter generella recept på attraktivitet och platsutveckling så tappar vi de speciella svaren, de unika, platsspecifika lösningarna som inte kan kopieras, men som i bästa fall kan låta sig inspireras från. Särdragen. Som den plats jag sitter på just nu. Træna, en liten ö-grupp långt ut i havet i Nordnorge med väldigt särpräglade berg. Svårt att kopiera den unika platsattraktiviteten som utgörs av en stor grotta, där en festival arrangerar magiska konserter medan havsörnar flyger förbi.

Eller genidraget i det skuggiga Rjukan, där de höga fjällen som omger lilla orten gör att platsen inte får så mycket sol. Men där man installerade en spegel som nu reflekterar solstrålar ned till torget i vissa vinklar, vissa tider.

Skuggiga Rjukan

får numera sol tack vare uppsatta speglar. Foto Karin Rø, Visit Telemark

Platsens själ – lätt att förstå men svårt att sätta fingret på

I detta sammanhang tycker jag att begreppet ”genius loci” är intressant. I romersk religion tänkte man att alla platser hade en skyddande ande, en slags själ som man kunde få både hjälp från och som man också behövde ta hänsyn till för att få rätt skydd. I modern västerländsk stadsplaneringsvokabulär är termen oftast översatt till «platsens själ». Så abstrakt och konkret, så enkelt och så komplext, som det låter. Genius loci är svårt att sätta fingret på, men ändå lätt att förstå. Ofta känner vi instinktivt när en plats har ”det”. En restaurang som man bara vill in och sätta sig på. Ett torg, en gränd, en strandpromenad, eller en utkiksplats som naturligt får oss att vilja bli. Medan andra platser bara går oss förbi.

Det vi kan och inte kan mäta

I vår rationella och merkantila approach till att skapa stad, plats och utveckling fokuserar vi gärna på det vi kan mäta: byggnader, antal människor, växt, procentuell uppgång eller nedgång av befolkningstal, kvadratmeterpris, koldioxidutsläpp, arbetslöshetsgrad eller vad det nu må vara. Det som funkat på en plats försöker vi kopiera och återskapa i upprepade former. Tills de blir så repetitiva att de inte längre är intressanta. De första 100 Starbucks-caféerna var säkert spännande tillskott i stadsmiljön, men nu är de bara förväntade pusselbitar i en generisk och ointressant stadsbild. Själlöst.

Saker som är svårare att definiera och mäta och för den delen kopiera är det abstrakta: kulturen, det oväntade, människors plötsliga möten, idéer, värderingar och handlingar som också finns på en plats, men som inte alltid syns. Kalla det ”själen” om du så vill.  Det kan vara spegeln som reflekterar 5 minuter solstrålar och samlar folk på torget. Den udda lilla bastun vid kajkanten som inbjuder till ett dopp, och en stunds välgörande endorfiner. Eller det vackra vindskyddet som gör att folk går en dagstur för att få uppleva ett litet bygg i en storslagen natur.

Platsens humör

Vad är din plats humör? Och gör vi "rätt" saker för att utveckla platsen?

Platsens kollektiva humör

Ibland tänker jag att det vore intressant om luftrummet ovanför en befolkad yta kunde illustrera den totala massan av alla de människors idéer, tankar, visioner och motivationer som finns på platsen just i den stund de tänks. Ett enda stort tankemoln som hänger kvar och skapar ett slags lokalt väder eller ett kollektivt humör. En atmosfär, eller själ. Jag tror nämligen att platsens attraktivitet många gånger sitter i «humöret» mellan husen, och utgörs av de människor och dess tankar och handlingar som fyller och har fyllt dem. Jämför tex atmosfären på en myllrande uteservering där folk diskuterar, skrattar, roar sig och umgås – med stämningen på ett lika tättpackat pendeltåg en måndag morgon.

Kanske handlar det om att göra helt andra saker än de vi tror spelar roll

Skulle man kunna se attraktivitet som en slags ackumulerat koncentrat av alla de tankar, handlingar och aktiviteter som sker och har skett på platsen? Ett mått på en plats ”humör”, hur platsen ”mår”? Och i så fall, vad bör kommuner, destinationsbolag och platsutvecklare göra? Det kanske många gånger faktiskt handlar om att göra mindre, eller helt andra saker än det vi tror spelar roll. Små säregna detaljer, eller installationer som gör att folk mår bra. Platser, städer, destinationer kan vara så vackra och välplanerade som de bara vill. Men det kommer alltid vara folket som fyller – och förgyller dem.

Handlar om människor

Platser kan vara så vackra och välplanerade de bara vill. Men det kommer alltid vara folket som fyller och förgyller dem. Foto: Kathrine Sørgård

En granne till mig på Træna med de fina bergen sa till mig när jag flyttade till ön:  ”they come for the mountains, they stay for the men”. Och visst är det sant (möjligen kan man byta ut män mot människor). Vi drar till vackra platser, vi stannar på dem där vi trivs med folk som har det bra.

Genius loci, behöver dess ”genius locals”.

Skicka en kommentar

Tips: Du kan använda dessa html-taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

comment-discussion home camera files-empty envelop compass map bubbles4 stats-dots trophy cool Placebrander på facebook Placebrander på Instagram Placebrander på Twitter Placebrander på Linkedin dots-three-vertical snapchat-ghost chevron-right chevron-left
Logga in