Innovativ gästfrihet på Färöarna
Små platser beskrivs ofta som sårbara. Men små platser har minst en fördel, det är korta beslutsvägar vilket gör att man har kraft att pröva ut saker. Särskilt öar är ypperliga testområden. De är ju som små mikro-världar, perfekta att använda som laboratorier. Färöarna är ett gott exempel, de har laborerat med restaurangupplevelser.
Jag har alltid gillat öar, kanske för att det är en naturlig avgränsning, och samtidigt är det bara horisonten som sätter begränsningen. Till vardags bor jag på Træna, som figurerat i bloggen tidigare. Det är en fantastisk liten ö i Norska havet. Men idag tänkte jag uppehålla mig i ett annat ö-samhälle: Färöarna!
Färöarna är ganska unikt. Det har en natur som är vidsträckt, med fjäll och forsar, fjordar och stränder, öar och tunnlar till pyttesmå byar med 5-6 hus. Men de har också stad. Torshavn är en tätbebyggd gammal och genuin hamnstad med allt du kan begära av en modern urban miljö. Historisk arkitektur blandat med nybygg, vindlande små gator och upplysta mötesplatser, och en restaurangscen som erbjuder både gourmet och streetfood.
Att leva med turismen
Med dessa komponenter blir Färöarna attraktivt för turister av alla slag. De senaste åren har turismen ökat ganska våldsamt. Från en total omsättning på 385 miljoner år 2012, till en fördubbling på bara några år. Detta ger såklart ett ekonomiskt grundlag till många av aktörerna i de små bygderna, men ställer också nya krav på lokalsamhällena och skapar nya behov. Några lokala invånare kan i bästa fall leva av turismen, med alla ska förlika sig med att leva med turismen. Inte alla ser det som en självklarhet att tusentals nyfikna besökare ska få trampa omkring på tomten, ta selfies med vildfåren eller förvilla sig upp i höglänt terräng. Samtidigt vill turisterna ha mat, kaféer och autentiska upplevelser.
Visst går det bra att som lokal aktör vara glad för den ökade näringen och själv försöka tjäna på den. Men hur får man en restaurang att klara alla investeringar som krävs om det bara är turistunderlag delar av året? Vågar man lita på att besöksnäringen håller i sig? Turismen kanske bara var en storm, som mojnar lika tvärt som den uppstod? Det är inte en självklarhet att sadla om från exempelvis ett jordbrukarjobb till en riskabel tillvaro som egenföretagare i en svajig restaurangbransch.
Hemmarestauranger
Färöarna har därför testat ut en ny lag. Eller kanske ska man kalla det att de tagit bort en lag. Myndigheterna har i alla fall gått in för att förenkla regelverket, och numera kan vem som helst öppna hemmarestaurant. Konceptet kallas «Heimablidni» som betyder ungefär hemma-gästfrihet. Hemmarestauranterna poppar upp i de mest oväntade bygderna och bara en liten skylt på garageuppfarten avslöjar att huset är mer än en vanlig bostad. Förutsättningen för att få driva Heimablidni är att man ska känna till grundläggande mat-och livsmedelshantering, och att man i övrigt rapporterar all ekonomisk aktivitet precis som alla näringsverksamheter. Men man får servera både alkohol och all slags mat, precis som man gör till vänner och släkt som kommer på besök.
Detta är hisnande nyheter. Skulle svenska myndigheter någonsin kunna godkänna ett liknande koncept? Måste man inte ha restaurangkök med industridiskmaskin för att få bort alla farliga bakterier? Jag ser tabloiderna på löpsedlarna framför mig: Mass-matförgiftning i laglöst land. Busslaster som kör omkring och sprider magsjuka och bakteriehärdar. Turister som köar utanför överfyllda akutmottagningar. Detta kan vi inte riskera!
Det är fascinerande att man så progressivt testar nya lagar på Färöarna, men samtidigt: är det egentligen så uppseendeväckande? Vi har ju serverat varandra mat i alla år utan att dö (av matförgiftning). Är det något vi människor behärskar ganska utmärkt är det ju faktiskt att tillreda mat och överleva.
Visar upp sin mattradition
Sedan 2012 har i alla fall Heimablidni testats ut i bygd efter bygd och det ser ut att funka utmärkt. Inga rapporterade fall av matförgiftningar, inga urartade fester. Tvärtom är många jordbrukare nöjda för att de nu kan dryga ut kassan från gårdsbruket med lite middagsintäkter. Och de kan stolt visa upp sina mattraditioner till nyfikna turister. Kanske får besökarna då också lite större respekt för landskapet, traditionerna och vikten av att hålla samhället i liv. Och kanske tycker lokalinvånarna det är mer okej att ha några klampande turister runt husknuten. De samtal som uppstår runt ett köksbord hemma hos någon är värt så mycket mer än turistinformationerna på flygplatser.
Färöarna blev utsedd till ”världens bästa destination” av National Geographic 2015. Gästfriheternas örike låter sig invaderas av besökare, men förmår att laborera med lagar och regler så att inte givmildheten ska äta dem ur huset. En aptitlig byråkrati och ett lättsmält regelverk. Något att inspireras av även i annan terräng.
Om du vill ha mer
För vidare läsning rekommenderas en mer omfattande beskrivning av turistsituationen, skriven av Nina Hermansson 2017 eller en artikel i Norska DN från 2016.